Ras och skred

Ras och skred kan uppstå av naturliga orsaker eller genom mänsklig påverkan, som till exempel bebyggelse eller förändrad vattennivå. Jord, sten, grus och sand som kommer i rörelse kan skada både människor och samhällets infrastruktur.
Så här kan det se ut efter en översvämning. Foto: Johan Eklund/MSB

Ett skred kan dra med sig hus eller hela bostadsområden, och skära av vägar eller järnvägar. Tuveskredet 1977 är exempel på ett skred med stora konsekvenser. Skredområdet var delvis bebyggt och nio personer omkom. 65 hus förstördes och över 400 personer blev bostadslösa.
Skred sker oftast i sluttningar och slänter, främst i lermarker vid vattendrag. Ras sker i branta bergsslänter och i grus- och sandbranter främst längs vattendrag.

I Sverige är det störst risk för skred i de delar av landet som låg under havets yta efter den senaste nedisningen – särskilt nära vattendrag, sjöar och kusten. Ras däremot inträffar i branta bergsslänter över hela landet, särskilt där berggrunden är uppluckrad eller har sprickor. Det är också vanligt i höga och branta sluttningar längs älvarna i norra och mellersta Sverige.

Så uppstår ras och skred

Ett skred inträffar genom att brott uppstår längs en glidyta i jorden. Jordlagren ovanför glidytan påverkas både av pådrivande krafter, som sin egen tyngd, och av mothållande som gör att jordmassan ligger kvar. Före ett skred är krafterna i jämvikt, men den kan rubbas genom ökad belastning, minskad motvikt eller försämrad hållfasthet i jorden.

Det här är tecken på jordskred:

Översvämningar kan göra jorden mer instabil, eftersom grundvattennivån stiger och jorden blir mer flytande. När översvämningen drar sig tillbaka sjunker inte grundvattennivån i samma takt. Jordmassan riskerar då att komma i rörelse och skred kan utlösas.

Informationen kommer från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Sveriges geologiska undersökning (SGU) och Statens geotekniska institut (SGI).